Ytterligare en kollega lämnar Polisen

Ytterligare en kollega lämnar polisen för annat uppdrag. Margareta berättar om sin syn på yrket, på polisens utveckling och på omorganisationen. "Nu lämnar jag världens bästa jobb” skriver Margareta. Frågan är varför man lämnar ett jobb som man ser som världens bästa? Då har det gått långt.

Ett faktum är att vi tappar ännu en kompetent kollega som kanske hade stannat om arbetsgivaren och politiker tagit sitt ansvar. Hela texten genomsyras av en ambivalens och ett vacklande om hur länge man ska ”sitta still i båten”. Hur länge ska Polisens utveckling få dala med ursäkten att vi är under en omorganisation? Vi har inte råd att förlora fler kollegor!

Poliser vill mer än att myndigheten ska hålla sig flytande. Man vill vara allmänhetens livvakter. Man vill få förutsättningar att göra skillnad, gripa gärningspersoner och hjälpa brottsoffer. Man vill kunna trivas på jobbet, ha en bra arbetsmiljö, man vill vara delaktig och man vill ha en skälig lön. Polisen bubblar av frustration av att hållas tillbaka av ursäkten omorganisation.Om man inte gör något åt känslan av otillräcklighet kommer det att komma fler brev i likhet med Margaretas. 


Nästan 35 år som polis….Nu är det dags att lämna!
 
Den 11 januari 1982 började jag min anställning som polisstudent på Polishögskolan i Stockholm. På den tiden hade vi även lön under utbildningen…så jag kunde ju bli något annat sen…
Jag har aldrig sett polis som något alternativ vid mitt yrkesval men halkade in väldigt hastigt efter ett kort samtal med en polis. Polisen som yrkesval jag aldrig ångrat. Snarare kan jag säga att jag lärt mig ofantligt mycket om människor och hur livet kan te sig i alla möjliga och omöjliga situationer.

Jag har haft fantastiska kollegor runt mig i alla mina befattningar, under akut/utryckningsverksamhet, utredningsverksamhet, som närpolis, som yttre befäl, på ledningscentralen och under mina senaste tio år med arbetet på personalavdelningen/HR-avdelningen och inte minst då som koordinator över en personalstödsgrupp.
Jag har haft ett mycket utvecklande jobb. Tagit hand om människor i svåra situationer. Det har varit min ledstjärna att finnas till hands för att skydda, hjälpa och ställa tillrätta för människor som hamnat i utsatta lägen. Först som polis utåt mot allmänheten och sedan gentemot polispersonal. Jag har haft som mål att finnas tillgänglig för människor så effektivt och närvarande man kan, när det gäller människor i kris. För mig har polisjobbet varit både intressant och spännande och i många rutinärenden har även skrattet och glädjen varit närvarande.

Jag har varit med om flertalet omorganisationer vilka jag sett de flesta som utvecklande. Jag trodde även att denna senaste omorganisationen, att ombilda 21 polismyndigheter till en med sju regioner skulle bli bra. Det kanske den blir så småningom men det lär nog dröja innan man kommit i mål. Under tiden får man jobba på och anpassa sig till allt det nya. Det är helt ok!

Nu är det bara så att jag som arbetat med arbetsmiljöfrågor och personalstöd känner att nu, i det nya, går min och Polismyndigheten stick i stäv vad gäller etiken hur man behandlar polispersonal. Min övertygelse är att man kan och bör ta till vara på all polisiär och mänsklig kompetens som finns inom myndigheten, men det gör man inte. Istället pekas det med hela handen och flyttas personal som om de vore brickor i ett spel. Hur i hela friden ska man tro att den inre motivationen någonsin ska kunna uppbådas i en sådan organisation? En del chefer lyssnar inte in sin personal och de som gör det har ändå inte handlingsutrymme för att göra det som mest skulle effektivisera Svensk Polis. Chef på distans, regionala och nationella avdelningar, är en oerhört svår uppgift särskilt som man även ska vara personalansvarig. Hur ska man kunna se och förstå hur personalen mår om man inte ser dem i deras dagliga arbete?

Jag har haft förmånen att få vara med och bygga upp och driva, den tidigare, ”Polismyndigheten i Hallands” personalstödsgrupp. Vi fanns till för vår personal och ett otroligt stöd till våra chefer i deras arbetsmiljöansvar. Nu ska cheferna själva hålla i detta arbete…utan att ha utbildning i det och samtidigt hålla verksamheten i fokus. Stackars chefer! Vet de vilket ansvar det innebär? Stackars personal, vem stöder och hur går stödet till. Poliser har inget vanligt jobb! Det de utsätts för behöver tas om hand på ett professionellt sätt för att de ska hålla i sin yrkesutövning och även privat… Stackars allmänheten som i ett utsatt läge, kanske möter en polis som inte mår bra. Det jobbet kunde kanske bli både effektivare mer engagerat om polisen fick tillräckligt bra stöd själv.  Arbetsmiljöverket kanske skulle ta sig en titt på den nya organisationen, Polismyndigheten.

Jag tror stenhårt på enskilda poliser/polisanställda. De gör det bästa jobbet de kan men den nya organisationen, så här långt, som jag ser det, bromsar en positiv utveckling!
 
Nu lämnar jag världens bästa jobb. Inte för att jag inte tror att det ska bli bra inom Polisen igen utan för att mitt hjärta säger att det är dags. Jag kommer inte att hålla ihop själv i denna konstellation och då gör man inget bra jobb. Jag flyttar till något annat och jag ser fram emot det. (Om man inte vågar följa sitt hjärta, är man bara en liten lort ”Astrid Lindgren”).
 
Ett stort varmt tack vill jag ge er alla polisanställda för nästan 35 polisår, framför allt från Halland.
 
 
Margareta Stenström
 

Nyhetsarkiv

Länkar

Senaste nyheter